Linnea

Skolan är igång och jag är bortkommen
Skolan har dragit igång ordentligt för hösten. Jag kämpar för att hänga med och plugga så mycket som jag behöver. De flesta som känner mig tror nog att jag har lätt för att plugga och inte alls har några problem med skolan. Det är sant till viss del, jag har lätt för skolan och jag tycker om att plugga. Däremot är jag jävligt bortkommen när det gäller allt annat runt omkring själv pluggandet. Får alltid tag i böcker alldeles för sent och har ett berg av läsande att ta ikapp redan från början (stress!). Här om dagen fick jag generat fråga på högskolans bibliotek hur man gör när man bokar, lånar och lämmnar tillbaka böcker. Kollar typ aldrig upp saker i tid och har panik mot slutet av kurser. Det där sista tror jag dock att jag är långt ifrån ensam om. 
 
Eftersom att jag (som vanligt) varit sjukt oeffektiv senaste dagarna och var lat i morse så har hela min eftermiddag/kväll idag gått åt till plugg. Är inte klar än, ska plöja några kapitel till i en bok om existentiell socialpsykologi och sedan göra lite sammanfattningar av det jag läst senaste veckan för att förhoppningsvis lyckas få ihop en uppgift i morgon... Önska mig lycka till!
 
Var ut och gick en prommenad ändå när jag kände att jag bara var tvungen att ta en paus och få lite luft. Vad skönt det var ute. Riktigt frisk höstluft men inte speciellt kallt och sol som tittade fram lite titt som tätt. Älskar den fina gång/cykelbanan som finns precis i närheten och som går genom ett litet skogsparti, så mysigt att går där.
 
Så här ser ångest ut
 
Den här bilden tog jag i helgen precis innan jag och sambon skulle ut på krogen. Hade för första gången på länge sminkat mig och klätt upp mig. Jag ser nöjd ut. Samlad. Lugn. Ändå är det något som skvallrar om oron jag kände. Sanningen är att jag var full av ångest här och var glad att vi skulle ut på krogen så jag kunde dricka bort orosklumpen i magen. Det finns några vänner och bekanta som vi alltid brukar träffa på när vi är ute, mäniskor som är genuina och hrliga och som jag vet tycker om mig. De blir uppriktigt glada av att se mig och det är en känsla som värmer. Det händer inte mig speciellt ofta. Jag behövde verkligen det. Lyckades mota bort ångesten för en stund med hjälp av gott sällskap och alkohol (jag vet att det är inte alls bra att dricka för att dämpa känslor men helt ärligt, vem har inte gjort det) och det blev en bra kväll. 
 
Tänkte bara jag skulle dela med mig av hur ångest och galna katastroftankar kan se ut: Det syns inte. 
Kommer aldrig till skott
Jag har har velat skriva så  mycket senaste tiden men inget har kommit ner i text. Har haft så dåligt samvete över att bloggen bara fått stå tom ett tag, jag vill verkligen fylla den med en massa djupa tänkvärda texter och stämningsfulla bilder. Men jag kommer liksom inte till skott och jag tror att jag till sist har kommit på hur det kommer sig. 
 
Rädslan för att göra fel eller göra något dåligt är för stor. Jag är så sjukt rädd för att andra ska se bloggen och skratta åt hur dålig den är eller vilka amatörmässigabilder jag tar. Är ju en sådan perfektionist och har sådan enrom perstationsångest att perfektion är det enda acceptabla enlit min hjärna. Så passa så att jag hellre låter bli att göra saker än att ta risken att göra något som inte blir så bra som jag tänkt. 
 
Jag vet, det är skitdumt och tvärt emot alla klyschiga uttryck och citat om att "carpe diem" och ta sig utanför sin "comfort zone" och allt sånt. Men jag försöker. För ett par år sedan hade jag inte ens försökt. Hade aldrig vågat uttrycka politiska åsikter eller diskutera feminism på nätet, ännu mindre lägga upp bilder på min kropp utan gömmande kläder. Jag har kommit en bra bit på väg och jag kämpar vidare.