Linnea

Det är något som skaver...
Senaste dagarna har jag varit så sjukt orolig, trött och ständigt haft gråten i halsen. Allt känns jobbigt och värdelöst och jag vet inte riktigt varför. 

Kanske är det årstiden? Jag har en tendens att bli deppig på våren (jag vet, tvärt om mot de flesta). Eller behöver jag kanske ta tag i alla de där olika småsakerna som jag trycker undan? Är det dem som spökar? Kanske är det bara en svacka så som man har ibland? Jag vet inte. Men något skaver liksom inuti själen. Jag tröstar med ljus och choklad. 

Hej prestationsångest!
Har suttit och kämpat med en tenta i psykologi hela dagen. Från tidigt i morse tills nu kl 21 på kvällen. Den är verkligen jättesvår. Det är svårt för mig att säga förresten, att jag tycker den är svår. Jag har en sån extrem jävla prestationsångest och vill kunna allting direkt och tycka att allt är enkelt. Det jag inte förstår eller tycker är svårt får mig att känna mig som att jag är dålig. Värdelös till och med. Jag har hittills under mitt 1,5 år av högskolestudier inte fått underkänt på någon tenta men jag vet att om det händer (vilket det mycket väl kan göra med den här!) skulle jag näst intill dö av skam. För jag skulle känna mig så korkad och värdelös. Jag vet, det är inte speciellt konstruktivt och inte bra alls för självkänslan men det är så det ligger till. Jobbar på det men det är svårt. 
 
På onsdag ska jag på en intervju för ett sommarjobb som är både oerhört intressant och lite skrämmande. Det ringde i fredags och jag har haft en nervositetklump i magen sedan dess. Det är ju hemskt att gå på intervju. Jag har så svårt för sådana sociala situationer där man ska verka så positiv och ha bra svar på allt de hittar på att fråga. På något sätt har det alltid gått bra (i alla fall de få gånger jag varit på jobbintervju) men jag skakis innan, så läskigt är det! Sedan om jag får jobbet blir det ännu läskigare för då ska jag ju vänja mig vid ett nytt ställe och komma överens med nya människor och det är alltid jobbigt. 
Men jag ser ändå fram emot det och jag måste försöka utmana mig med saker jag tycker är jobbiga! 
 
Så för att sammanfatta läget just nu: Prestationsångest inför både tenta och intervju och tillhörande stressmage...
 
 
Jag är arg för att jag har anledning att vara det!
Varför är alla feminister så arga? Varför håller ni på och tjafsar om småsaker, vi har det ju jämställdt i Sverige? JAG gör ju inget fel/ JAG är ju en bra kille, diskutera inte det här med MIG? (Uttalanden jag hört i diskussioner med snubbar senaste tiden)
 
Svar:
 
Skulle inte du också vara arg om du behandlades som ett objekt? Om du ständigt förminskades, tystades ner, hånades för dina intressen, pratades om som om du vore en sak och om dina åsikter inte togs på allvar, skulle du inte vara förbannad? Jag skulle kunna räkna upp en mängd situationer där jag blivit illa till mods just för att killars/mäns/gubbars kommentarer och beteende fått mig att känna mig så jävla liten och obetydlig. Känna att jag inte räknas som människa. Jag är arg för att jag har anledning att vara det! 
 
Nej, vi är inte så jämställda i Sverige som vi tror. Visst, vi är mycket bättre än många andra länder men för det kan vi ju inte ge oss själva en klapp på axeln och slappna av. Vi har en bra bit kvar innan vi är i mål och det finns länder som har kommit längre än oss (hej Island!) som vi kunde lära oss saker av. Jag tjafsar om "småsaker" som sexistiska skämt, könsstereotypa leksaker och kläder och busvisslingar för att det är de små sakerna som leder till de större. Jag tror på att om vi vill komma åt de stora problemen så måste vi börja i de små. Att bryta normer och stereotyper kring kön och visa att förnedrande skämt, ovälkommet flirtande och tafsande är oacceptabelt. 
 
Du kan vara en hur snäll och fin och bra kille som helst men du är ändå kille. Nej, jag hatar inte alla män om det nu är någon som oroar sig för det. Jag har växt upp med en fantastisk pappa, har en underbar sambo och ett gäng fina killkompisar, jag vet att killar kan vara hur bra som helst. Men det faktum att du är en snubbe brukar ofta betyda att du umgås med andra snubbar och killar i grupp står jag för att jag hatar. Det är som om ju fler män i grupp desto färre hjärnceller. Så även om du är bra så kan du väl säga ifrån när de andra snubbarna i gänget inte är lika bra? Skratta inte åt skämt om blondiner eller våldtäckt. Våga ifrågasätta fördomar och säg ifrån om någon beter sig illa. Bli inte ett hjärndött huligangäng bara för att ni umgås flera.
 
Du vet det där man fick lära sig om mobbning när man gick i skolan, att de som står bredvid och skrattar utan att säga ifrån är lika illa som de som mobbar... Det gäller här med!