Linnea

Jag vill inte vara modig
 
Här om dagen lade jag upp den här bilden på instagram med en liten text om hur jag hatat min kropp, hur den fått stå ut med en massa skit och att jag vill vara snällare mot den (Vill man läsa exakt vad jag skrev så kolla @helalinnea på insta).
 
Lite tankar jag haft sedan dess:
 
1. Nej jag är inte modig. Eller vill inte att jag ska behöva vara det i alla fall. Om jag är modig som visar min kropp så innebär ju det att det är något fel på den. Att det är något med den som kräver mod att visa. Jag vill ju att det bara ska vara en kropp bland alla andra kroppar. Inget man reagerar speciellt över alls. Antar att vi inte är där än.
 
2. Jag är inte perfekt. Bara för att jag har slutat hata min kropp så betyder det inte att jag alltid älskar den och är fri från komplex och självhatiska tankar. Långt ifrån. Jag går och drar in magen, kommer på mig själv med att fundera över om andra tycker mina lår ser äckliga ut och tycker det är fruktansvärt jobbigt att prova kläder. Men jag jobbar på det i alla fall och det tycker jag alla borde försöka göra!
 
3. Ingen annan tänker på hur jag ser ut så mycket som jag gör! Det finns ingen annan som lägger märke till de där små"felen" som vi själva är så jävla medvetna om. (Okej, för de som är tjocka så är det ibland folk som reagerar och kommenterar elaka saker. Det är jag fullt medveten om och det är åt helvete, men de allra flesta har så fullt upp med sig själva att de inte reflekterar så mycket över de kroppar man ser ute på stan liksom.)
Jag har flera gånger under mitt liv klagat över min fula mage inför vänner och pojkvänner (har slutat med det nu, nästan helt) och de harstirrat på mig och ba: "Vad är det för fel på den?" De har inte alls fattat vad jag tycker är så fel med den. 
 
 
Det går inte att inte se när man väl börjat
Ibland önskar jag att jag inte hade fått på mig de feministiska glasögonen. Det hade ju varit så mycket lättare att bara följa med strömmen, gilla läget och inte tänka så mycket. Men när den feministiska analysen slagit till och man fått sitt lilla uppvaknande (tack för det LadyDahmer!) så gå det liksom inte att inte se allt som är fel i det patriarkat som vi lever i. Det känns som att vart jag än vänder mig så ser jag orättvisa, sexism, sexualiserande av flickors kroppar och nedvärderande av kvinnor. 
 
Det är en intressant tid för feminismen och trots att det finns en bra bit kvar att jobba på så känner jag mer hopp än vad jag gjort på länge. MeToo drog fram mycket skit ur gömmorna och startade viktiga diskussioner. Kvinnor har stöttat varandra och toleransen för skitsnack och snubbars svinerier är slut. Den senaste veckan har det blivit klart att Sverige får en samtyckeslag och Irland kommer slopa abortförbudet. Nyheter som jag blivit tårögd av! 
 
Det går åt rätt håll även om det går så mycket långsammare än vad vi skulle önska. Jag vill inte att de som är små flickor idag ska behöva växa upp och stå ut med samma skit som jag gjort. Jag vill att mina eventuella framtida döttrar ska ses som lika mycket värda som sina manliga kompisar. Det är allt vi vil. Att ses som och behandlas som likvärdiga människor. I och med det finns det liksom inget val, jag måste se det som är fel och reagera även om det är jobbigt. För min och alla andra tjejer/kvinnors skull. 
 
 
 
 
Sista tentan och en dålig dag
Sitter och jobbar med en hemtenta (känns som det är allt jag gjort hela våren), den sista för den här terminen. Eller just nu skriver jag ju här så jag jobbar ju inte jättemycket.... Det var en extra jobbig tenta den här gången och efter ett års oavbrutet puggande och en termin bestående av hittils 8 hemtentor, 2 grupparbeten + en omtenta har min hjärna slutat fungera tror jag. Behöver semester! En tenta och en gruppuppgift kvar, sen blir det ju inget ledigt för mig ändå för jag börjar mitt sommarjobb på fredag. Min semester blir 2,5 vecka i augusti. Inte för att jag klagar på att jag ska jobba, absolut inte! Jag är så spänd och glad för det här jobbet, ska bli jättekul och utvecklande. (Ska jobba inom kriminalvården). 
 
Jag har en dålig dag och har haft det lite trögt senaste tiden. Inte så dålig som för några dagar sedan då läget var 100% PMS och total stress/panik. Men jag bara kommer inte till skott idag. Jag kan liksom inte fokusera och samla mig tillräckligt för att lyckas få ner ett resonemang i skrift. Min hjärna är precis överallt förutom i ämnet jag pluggar och försöker skriva om.
 
Till detta hör att lägenheten är i behov av städning och lite fix. Samtidigt som det stressar mig att det är stökigt omkring mig så har jag liksom inte orken att ta tag i skiten. Tänker att jag måste plugga och inte har tid att städa men så sitter jag bara och stör mig på stöket och kan inte koncentrera mig på plugget ändå.... Vilka problem en kan ha va haha? #i-landsproblem
 
Japp, det ligger en kartong på golvet och diverse skräp på bordet... Inget instagramparadis här inte!