Linnea

Min relation till träning
Jag hatade gympan i skolan. Verkligen avskydde den. Hela mellan- och högstadiet var idrottslektionerna pest och pina. Jag har aldrig varit bra på sport av något slag (förutom typ badminton) och på idrotten skulle vi bara utöva en massa sporter som jag var kass på och som jag dessutom var totalt ointresserad av (kommer ni ihåg orientering t.ex?! gud så värdelöst!). Sen så stod det ett gäng killar och skrattade åt mig när jag tvingades spela fotboll med noll bollsinne och klumpiga fötter.  
 
I 12-års åldern någonstans så förstod jag att poängen med träning var att bli smal och se bra ut. Jag sög åt mig alla träningstips och viktminskningstips från tidningar och kompisar som en svamp och testade allt. Sprang runt byn och gjorde sit-ups i flickrummet. Målet var en platt mage. Magen jag aldrig haft och som min kropp antagligen inte är skapt för att ha. 
 
För att göra en lång historia kort: Inte för än nu under de senaste två åren så har jag äntligen fått ett hälsosamt förhållande till träning. Jag är alltså 24 år, det tog ett tag med andra ord. Jag började gå till gymmet och göra bara de övningar jag tyckte var kul. Jag tränar mest styrka och älskar att känna kroppen jobba och sakta men säkert bli starkare. Det sorgliga är att jag vet att dt är många i min ålder och ännu äldre som fortfarande är fast i tankarna kring träning som jag hade som tonåring. Att det handlar om att få en snygg kropp, dvs. bli smal. Jag vet de som pinar sig igenom träning de inte gillar och hur mycket de än kämpar på så blir de aldrig nöjda med sin kropp. 
 
Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag tycker faktiskt om att träna. Sen är jag såklart inte helt fri från tankarna på hur min mage ser ut eller hur mycket mina lår dallrar när jag springer, men jag fastnar inte där utan kan vifta bort dem (för det mesta i alla fall). 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress