Linnea

Jag vill inte vara modig
 
Här om dagen lade jag upp den här bilden på instagram med en liten text om hur jag hatat min kropp, hur den fått stå ut med en massa skit och att jag vill vara snällare mot den (Vill man läsa exakt vad jag skrev så kolla @helalinnea på insta).
 
Lite tankar jag haft sedan dess:
 
1. Nej jag är inte modig. Eller vill inte att jag ska behöva vara det i alla fall. Om jag är modig som visar min kropp så innebär ju det att det är något fel på den. Att det är något med den som kräver mod att visa. Jag vill ju att det bara ska vara en kropp bland alla andra kroppar. Inget man reagerar speciellt över alls. Antar att vi inte är där än.
 
2. Jag är inte perfekt. Bara för att jag har slutat hata min kropp så betyder det inte att jag alltid älskar den och är fri från komplex och självhatiska tankar. Långt ifrån. Jag går och drar in magen, kommer på mig själv med att fundera över om andra tycker mina lår ser äckliga ut och tycker det är fruktansvärt jobbigt att prova kläder. Men jag jobbar på det i alla fall och det tycker jag alla borde försöka göra!
 
3. Ingen annan tänker på hur jag ser ut så mycket som jag gör! Det finns ingen annan som lägger märke till de där små"felen" som vi själva är så jävla medvetna om. (Okej, för de som är tjocka så är det ibland folk som reagerar och kommenterar elaka saker. Det är jag fullt medveten om och det är åt helvete, men de allra flesta har så fullt upp med sig själva att de inte reflekterar så mycket över de kroppar man ser ute på stan liksom.)
Jag har flera gånger under mitt liv klagat över min fula mage inför vänner och pojkvänner (har slutat med det nu, nästan helt) och de harstirrat på mig och ba: "Vad är det för fel på den?" De har inte alls fattat vad jag tycker är så fel med den. 
 
 
Det går inte att inte se när man väl börjat
Ibland önskar jag att jag inte hade fått på mig de feministiska glasögonen. Det hade ju varit så mycket lättare att bara följa med strömmen, gilla läget och inte tänka så mycket. Men när den feministiska analysen slagit till och man fått sitt lilla uppvaknande (tack för det LadyDahmer!) så gå det liksom inte att inte se allt som är fel i det patriarkat som vi lever i. Det känns som att vart jag än vänder mig så ser jag orättvisa, sexism, sexualiserande av flickors kroppar och nedvärderande av kvinnor. 
 
Det är en intressant tid för feminismen och trots att det finns en bra bit kvar att jobba på så känner jag mer hopp än vad jag gjort på länge. MeToo drog fram mycket skit ur gömmorna och startade viktiga diskussioner. Kvinnor har stöttat varandra och toleransen för skitsnack och snubbars svinerier är slut. Den senaste veckan har det blivit klart att Sverige får en samtyckeslag och Irland kommer slopa abortförbudet. Nyheter som jag blivit tårögd av! 
 
Det går åt rätt håll även om det går så mycket långsammare än vad vi skulle önska. Jag vill inte att de som är små flickor idag ska behöva växa upp och stå ut med samma skit som jag gjort. Jag vill att mina eventuella framtida döttrar ska ses som lika mycket värda som sina manliga kompisar. Det är allt vi vil. Att ses som och behandlas som likvärdiga människor. I och med det finns det liksom inget val, jag måste se det som är fel och reagera även om det är jobbigt. För min och alla andra tjejer/kvinnors skull. 
 
 
 
 
Det är ingen skyldighet att vara snygg
Jag satt för en stund sen och kollade bland olika brun-utan-sol-produkter på diverse skönhetssidor på nätet. Min naturliga hudfärg är likblek och jag har skämts lite för att visa mina ben ute nu när det har blivit sommarväder. Jag kom så långt att jag klickade ner några saker i "kundvagnen" men sen stoppade jag mig. 
Varför? Det var frågan jag ställde mig.
Varför duger inte min hud som den är? Vem har bestämt att det är snyggt att vara solbrännd? Varför ska jag ägna en massa tid energi och pengar på att se brunare ut? För att jag ska känna mig mer bekväm med att visa benen? För att andra ska tycka jag är snygg?
 
Sedan jag för något år sedan fick en djupare feministisk analys av saker och ting så har jag börjat ifrågasätta dessa saker mycket mer. Jag föreslår att Du också provar. Jag vet att det är mycket lättare att inte analysera utan bara tänka att "jag gör det för min skull", men när man tagit sig igenom lite skit och sina egna fördomar och "sanningar" om utseende så blir det rätt skönt faktiskt. Jag bryr mig inte så mycket längre om mitt utseende och det är en sån enorm lättnad! Visst sminkar jag mig ibland och gillar att ha snygga kläder på mig, men om jag inte känner för att sminka mig på morgonen innan skolan så struntar jag i det! Jag måste inte vara fixad varje dag. 
 
En viktig insikt som förändrade mycket för mig och som jag vill dela med mig av är: 
Jag har ingen skyldighet att vara snygg!
Om någon människa tycker jag är ful när jag är ute och går med dallrande mage, bleka ben och utan smink so what! Då får den väl tycka det då, eller ge fan i att titta på mig. Varken jag eller Du eller någon annan har någon skyldighet att vara snygg inför andras blickar, kom ihåg det! 
 
Utan smink på promenad här om dagen