Linnea

Det går inte att inte se när man väl börjat
Ibland önskar jag att jag inte hade fått på mig de feministiska glasögonen. Det hade ju varit så mycket lättare att bara följa med strömmen, gilla läget och inte tänka så mycket. Men när den feministiska analysen slagit till och man fått sitt lilla uppvaknande (tack för det LadyDahmer!) så gå det liksom inte att inte se allt som är fel i det patriarkat som vi lever i. Det känns som att vart jag än vänder mig så ser jag orättvisa, sexism, sexualiserande av flickors kroppar och nedvärderande av kvinnor. 
 
Det är en intressant tid för feminismen och trots att det finns en bra bit kvar att jobba på så känner jag mer hopp än vad jag gjort på länge. MeToo drog fram mycket skit ur gömmorna och startade viktiga diskussioner. Kvinnor har stöttat varandra och toleransen för skitsnack och snubbars svinerier är slut. Den senaste veckan har det blivit klart att Sverige får en samtyckeslag och Irland kommer slopa abortförbudet. Nyheter som jag blivit tårögd av! 
 
Det går åt rätt håll även om det går så mycket långsammare än vad vi skulle önska. Jag vill inte att de som är små flickor idag ska behöva växa upp och stå ut med samma skit som jag gjort. Jag vill att mina eventuella framtida döttrar ska ses som lika mycket värda som sina manliga kompisar. Det är allt vi vil. Att ses som och behandlas som likvärdiga människor. I och med det finns det liksom inget val, jag måste se det som är fel och reagera även om det är jobbigt. För min och alla andra tjejer/kvinnors skull. 
 
 
 
 
Jag är arg för att jag har anledning att vara det!
Varför är alla feminister så arga? Varför håller ni på och tjafsar om småsaker, vi har det ju jämställdt i Sverige? JAG gör ju inget fel/ JAG är ju en bra kille, diskutera inte det här med MIG? (Uttalanden jag hört i diskussioner med snubbar senaste tiden)
 
Svar:
 
Skulle inte du också vara arg om du behandlades som ett objekt? Om du ständigt förminskades, tystades ner, hånades för dina intressen, pratades om som om du vore en sak och om dina åsikter inte togs på allvar, skulle du inte vara förbannad? Jag skulle kunna räkna upp en mängd situationer där jag blivit illa till mods just för att killars/mäns/gubbars kommentarer och beteende fått mig att känna mig så jävla liten och obetydlig. Känna att jag inte räknas som människa. Jag är arg för att jag har anledning att vara det! 
 
Nej, vi är inte så jämställda i Sverige som vi tror. Visst, vi är mycket bättre än många andra länder men för det kan vi ju inte ge oss själva en klapp på axeln och slappna av. Vi har en bra bit kvar innan vi är i mål och det finns länder som har kommit längre än oss (hej Island!) som vi kunde lära oss saker av. Jag tjafsar om "småsaker" som sexistiska skämt, könsstereotypa leksaker och kläder och busvisslingar för att det är de små sakerna som leder till de större. Jag tror på att om vi vill komma åt de stora problemen så måste vi börja i de små. Att bryta normer och stereotyper kring kön och visa att förnedrande skämt, ovälkommet flirtande och tafsande är oacceptabelt. 
 
Du kan vara en hur snäll och fin och bra kille som helst men du är ändå kille. Nej, jag hatar inte alla män om det nu är någon som oroar sig för det. Jag har växt upp med en fantastisk pappa, har en underbar sambo och ett gäng fina killkompisar, jag vet att killar kan vara hur bra som helst. Men det faktum att du är en snubbe brukar ofta betyda att du umgås med andra snubbar och killar i grupp står jag för att jag hatar. Det är som om ju fler män i grupp desto färre hjärnceller. Så även om du är bra så kan du väl säga ifrån när de andra snubbarna i gänget inte är lika bra? Skratta inte åt skämt om blondiner eller våldtäckt. Våga ifrågasätta fördomar och säg ifrån om någon beter sig illa. Bli inte ett hjärndött huligangäng bara för att ni umgås flera.
 
Du vet det där man fick lära sig om mobbning när man gick i skolan, att de som står bredvid och skrattar utan att säga ifrån är lika illa som de som mobbar... Det gäller här med!